Är du en av de 62 300 personerna som följer Aningslösa Influencers på Instagram?
Det är jag.
Nu har instagramkontot visserligen varit inaktivt ett tag, men de har verkligen hjälpt till att få upp flygandet på agendan under hela den gångna våren.
Som följare har jag förstått att somliga verkar resa väldigt mycket. Jag har också blivit uppriktigt förvånad över hur många influencers det verkar finnas. Många med stora följarskaror som jag aldrig hört talats om.
Och vilka är alla följare?
Vem mår bra av att se alla dessa opersonliga, tråkiga, snygga men samtidigt totalt intetsägande bilder?
Ännu en perfekt bild på en strand.
Ett turkost hav.
Kanske en magisk solnedgång och lyckliga, perfekta människor.
Vad gör den här bilden med oss?
Ja, de flesta vill nog dit. Drömmer om att ha det där livet. Verkar så bekymmersfritt och glassigt. Jämt. Som att leva i en dröm. Ska vi inte ta och boka en resa snart?
Nä. Det här inlägget handlar inte om aningslösa influencers eller vilka deras aningslösa följare på sociala medier är.
Min ambition är snarare att belysa hela romantiseringen av resor som kräver flyg och det vi lätt glömmer bort.
Men först handen på hjärtat. Jag älskar att få se nya platser. Nästan lika mycket som att återse gamla platser faktiskt. Mycket för att jag i grund och botten är en nyfiken filur som också rest en del genom åren. Jag har besökt fem världsdelar, men känner samtidigt att det finns så mycket kvar att se och upptäcka i min närhet som faktiskt tillfredställer upptäckarbehovet på samma vis.
För om nu sanningen ska fram så tycker jag att det är jobbigt att resa. Kanske en känsla som bara blivit värre med åren?
På universitetet lät det så himla coolt att få resa i jobbet. Efter examen fick jag det och ärligt talat... Jag har ändrat mig totalt i frågan. På ett sätt även när det gäller privata resor.
Allt du glömmer när du klickar på BOKA-knappen
Packa
Jag är en praktisk person som gillar att ha rätt mängd packning och helst inte en pryl för mycket. Det innebär att jag måste kolla väderprognoser, träningsmöjligheter, vilka aktiviteter jag ska göra och hur jag kan få ihop allt på minsta och bästa sätt vilket är både tidskrävande och tröttsamt.
Packa upp
Om det är drygt att packa så är det verkligen dötrist att packa upp. Det enda som funkar för mig är att ta tag i det direkt. Om jag så kommer hem mitt i natten så är jag inte riktigt hemma förrän allt är uppackat.
Rädslan att försova sig
Jag sover dåligt när jag vet att jag måste upp tidigt för att inte missa buss, taxi, flyg, tåg eller vad det nu är för transportmedel.
När jag och Kristoffer reste i Kina 2010 så vaknade jag av en olustig känsla i kroppen. Kollade på klockan och insåg att vi höll på att missa flyget ut ur landet! Som tur var hade vi betalt hotellet kvällen innan och bara kastade rumsnyckeln åt killen i receptionen. Personligt rekord in på flygplatsen och hann precis med incheckningen innan den stängde med hjärtat i halsgropen. Hade vi inte hunnit med det flyget så hade vi även missat ett anslutningsflyg vilket knappast la mindre stress över situationen. Aldrig igen säger jag.
Transferbehov
Lyfter ditt plan 6:15 en lördag morgon från Arlanda? Glöm inte att det kan innebär en extra övernattning och kanske en fakirmorgon för att ens ha en chans att hinna med?
Samvetet och doften av det
Flygskam, klimatångest, smygflyg mm. Jag tycker att det är bra att hela flygfrågan lyfts precis som andra klimatåtgärder. Klimatfrågan har inte en lösning utan måste lösas av många simultana åtgärder. Färre flygningar är en del och om vi ska vara helt ärliga så är det väl egentligen få av oss som behöver flyga i den utsträckning som det görs idag?
Jag tycker faktiskt att det blivit rätt så sunkigt att flyga, givet vars världen befinner sig idag. Ibland kanske någon verkligen måste, det förstår jag, men oavsett motiv så känns det liksom inget vidare. För någon som kan tänka och har ett samvete alltså.
Har du suttit i ett plan när de tankar planet? När oset av flygbränslet kommer in i kabinen tänker jag att det är så ett dåligt samvete luktar.
Men visst känns det också som att vi står i begynnelsen av ett trendbrott?
Eller är det bara i Sverige detta debatterats friskt, tågresandet ökar som aldrig förr samtidigt som åtminstone inrikesflyget är på kraftig tillbakagång?
Tröttheten
Jag är sällan så trött som när jag kommer hem från en resa. I princip alltid tröttare än innan. Det här med att resa bort för att vila funkar inte för mig. När jag är borta vill jag vara aktiv. Göra det mesta av resan och verkligen ta in platsen jag kommit till. Vila kan jag göra sen...
Bonus - att flyga med barn
En del av er vet också hur det är att resa med barn.
Det är roligt att resa med barn!
Bitvis i alla fall.
Förutom när det är för varmt. Eller det har blivit dags att kliva upp från badet. Eller när maten är fel fel fel. Eller om de inte får glass till efterrätt. Eller när nyss nämnda glass vackert utsmyckar barnets tröja. Och byxor. Och skor. Eller så gör de sig illa... hur var det nu med sjukvårdsförsäkring i det här landet? Även i stunderna när de små liven är på gott humör är det lätt att känna sig totalt dränerad på energi. Det är extra ogjort att slappna av samtidigt som en har ansvaret för små vettlösa människor som kan få för sig nästan vad som helst. Ni som fattar, ni fattar.
Om jag ska resa igen?
Mina bästa resor har varit långresorna. Alltså inte nödvändigtvis i distans. Men i tid. De som handlat om något annat. Inte stress. Men närvaro. Att under en tid leva och bli en del av något jag kommer till. Inte att tillfälligt vara någon turist. Och så tror jag att jag kommer resa igen. Kravlöst. Över längre distanser och med lite större barn. När barnen står på egna ben så tror jag att jag och Kristoffer kommer resa också. Långsamt. Företrädelsevis flygfritt. Kanske på en cykel? Eller segelbåt? Vem vet?
Hur känner du kring att flyga?
